Jag är väldigt mycket emot folk som skaffar hudsjur till deras barn som i sin tur tycker att djuret är rolig i 2 veckor. Djuret i sin tur, tex en kanin, får sitta själv i sin bur i ett hörn & bli försummad&bortglömd. Hur många har inte haft kompisar som skitit i sina djur? Eller kanske rentav varit en av dom själv?
Jag fick själv en kanin när jag var 12, men jag tog hand om Simpson, som han hette, & skötte honom som om det vore en egen baby. Han flyttade tom med oss till Lkpg då han var 8 år & jag tog fortfarande hand om honom som en baby. Vi brukade ligga på soffan & mysa, ta promenader vid stångån (folk fick nackspärr när vi kom där. Jag tog för givet att man ”rastar” sin kanin. Åh vad jag saknar honom!).
Jag kan bara föreställa mig hur det är att sitta ensam i en bur där den enda tillsynen är när man får mat & kanske några smekningar på pälsen. Det tycker jag är djurplågeri, för har man ett djur, då tar man ansvar för det, vårdar det, ger det kärlek & stimulans. För det är då ingen jävla prydnad!
Punkt.
Underbara Simpson
